Vågen. Det är nästan så att man ryggar tillbaka av att läsa det ordet. För, let's face it, alla som har varit eller är överviktiga har varit rädda för vågen. Kanske inte just för vågen, utan vad det är för siffror som kommer att visa sig.

Jag har länge sagt att jag inte bryr mig så mycket om vikten utan går på hur jag ser ut istället och det tycker jag att folk ska göra! Enligt mig så är det en bättre riktlinje, i vikten ska ju muskler och annat vi har i kroppen räknas in. När man mäter runt midjan eller bara tittar på en person så kan man oftast snabbt avgöra om denna personen är vältränad eller inte, riktigt så enkel är inte vågen. Det jag skulle komma till är att jag inte alls inte bryr mig om vikten. Jag har under hela mitt liv varit rädd över att folk ska se vad jag väger. Varför? Det kan jag inte svara på. Jag har alltid varit överviktig, så är det, jag är det fortfarande. Men nu är jag på väg att ändra mitt tänk.

Det är inte lätt som barn att höra att "du ska väl inte ha sådär mycket socker på pannkakorna?" när kompisarna inte blir tillsagda. Man vill inte bli handikappsanpassad. Självklart så menar personen ofta väl, men när andra sitter med så blir man utpekad.

Det är så lätt att säga att man ska tänka på ett visst sätt, men ändå är det något som gnager där bak. "Tänk om någon får reda på att jag väger XXkg, vad kommer de tycka om mig då?". Vad kommer folk tycka och tänka? Så klart så reagerar alla när man ser t.ex Biggest Loser och deltagarna väger 150kg. Det ÄR mycket, men många som är med i programmen verkar vara så jäkla härliga och trevliga ändå.

Det jag tror jag ville komma med hela detta inlägget var att idag ställde jag mig på vågen. Den pekade på 78kg och jag känner att det är ingen big deal. Självklart vill jag se en mindre siffra nästa gång, men vikten är det jag lägger mindre fokus på. Så länge jag får mina vältränade axlar (jag jobbar som fan på det) så är jag stolt! Nöjd lär man väl aldrig bli, men det tar vi någon annan gång!